innid

Sambons föräldrar hade två katter. Fiddel och Mao. Egentligen heter Mao "Maos lilla röda" för att hon är en röd kise. Fiddel vandrade iväg för några månader sedan och har inte synts till sedan dess. Detta gör att endast Mao är kvar.

Mao har fått en ny kamrat som heter Måns. Egentligen alltså, för han kallas Hjalmar. Varför vet jag inte, men jag tycker att Hjalmar är ett mer passande namn på en katt. Helst skulle han heta Josef (Iosif) eller Stalin eller Lenin eller så, men Hjalmar duger gott.

Det är helt enkelt en konst att hitta bra namn till katter. Man ska helst hitta namn som har något historiskt värde, eller kommer från något populärkulturhistoriskt. Som Nancy efter Nancy Spungen, eller Courtney efter Courtney Love. Eller vad sägs om Ford, Zaphod och Trillian ur liftaren? Nämnas bör dock att om man väljer att döpa sin katt efter en kommunistdiktator så bör man försöka sprida det lite på höger-vänsterskalan och lägga in ett facistnamn också. Som Iosif och Benito. Eller Vladimir och Imelda.

Kom ihåg att sprida era namn politiskt eller ja, vad det nu är ni väljer.

Andra namnförslag mottages ovänligt men lite svävande!

Ganska ofta är innid nannig. nu är ett sådant tillfälle. Klockan börjar närma sig tio på kvällen (ordinarie läggdags för innid) och ingen efterätt har förtärts ännu. Det värsta är att jag behöver ringa min mor för att få låna bilen imorgon och framförallt: jag börjar klockan 8 imorgon bitti.

Sambon tittar på royal leauge och innid vill nanna. Fast först är jag intresserad av att äta av kakan som bakades förut. Det är gott med kaka.  Imorgon ska det först vara föreläsning i två timmar, sedan två timmars håla och sedan två timmars räkneövning. USCH! Att man aldrig kommer ifrån i matematiken i det här ämnet.  Nu hämtar minsann sambon kaka till mig, men det är en klen tröst när man tänker på morgondagen. ´

Idag har jag trots allt städat bakom spisen (eftersom jag välte ut mjölk där) diskat och bakat, och dessutom... badababababaaaa! LAGAT MAT! Jag stekte de berömda Brännströmska pannkakorna, receptet har gått i familjen i... en generation!

Nu ska jag äta kakan som sambon kom med. SMASK! KOKOS!!!

Idag är det 4 år och 1 månad sedan jag och sambon blev ett par.

Så då tänkte jag att jag skulle överraska honom med en kaka när han kommer hem efter en hård dag på UB.

För att baka denna kaka behövdes kokos, så jag vandrade iväg till ica för att införskaffa detta (påvägen passade jag på att slänga sopor). Kokosen kostade 9 kronor (en euro, för er som hellre tänker i rätt valuta) och på vägen hem kom jag på att jag även borde ha köpt florsocker. Nåja, det kan jag faktiskt vänta med tills sambon är på väg hem och passerar konsum. Det är trots allt till krämen ovanpå som det behövs.

Väl hemma började jag baka, att det inte gick så värst bra är jag den första att erkänna.

Bland annat, så välte jag ut mjölkpaketet så att det rann ner kanske två deciliter mjölk BAKOM spisen. Så nu är det inget annat att göra än att vänta på att spisen svalnar så att jag kan flytta ut den och torka bakom. När jag sedan satt på huk för att dels titta på kakan i ugnen och dels se hur mycket mjölk som hade hamnat på golvet så tappade jag balansen och slog huvudet i handtaget till ett av köksskåpen. Det gjorde mycket ont och jag har dessutom upptäckt att jag behöver 4 deciliter kaffe till glasyren, och kaffet här hemma är SLUT!!!

Jaja det heter väl att om man har tur i kärlek så har man otur i... bak?

Idag har jag köpt:

• en ny mascara av typen xpress volume
• en flaska mjällshampoo från elvital (hoppas det är bra, det var mycket billigt)
• 8 svarta snoddar

Allt detta har införskaffats för att fira mitt G i mikroekonomi. Imorgon eller så kommer jag i och för sig att få dåliga nyheter angående mitt betyg i Makroekonomi, men den dagen den sorgen. Det får helt enkelt bli ännu en sak att lägga till mina erfarenheter. Jag börajar tyvärr bli ganska rik på erfarenheter, men det är aldrig några trevliga sådana. Varför kan man inte räkna de bra sakerna som erfarenheter? ´"Think of it as learning experience" är vad man brukar säga, men, det säger de aldrig när man har gjort något bra, bara när det har hänt något jobbigt.

Min mamma sa en gång att "när allt har blivit bra igen så är vi starkare och bättre förberedda än alla andra eftersom vi har gått igenom det här!" Men jag vill inte riktigt tro på det.

Att bli underkänd svider lika mycket varje gång. Att förlora någon som står en nära blir inte lättare för att man upplever det många gånger.

Men, man får väl citera Rhett Butler: "Quite frankly my dear, I don't give a damn!"

När jag nu ser våren slå ut i full blom, saknar jag min tid på gymnasiet.

Jag saknar naturligtvis inte arbetena, eller att ha rest att skriva tre år efter att det egentligen skulle ha varit inne. Det jag önskar mig tillbaka till är när man flamsade en hel lektion och sedan gick ut och införskaffade glass för att sedan återvända till vårt älskade uppehållsrum för att konsumera den med friskt humör.

Jag saknar framförallt gemenskapen, att sitta kvar på skolan till åtta på kvällen bara för att umgås med kamrater.                                  

Det är när jag ser alla vita klänningar och förberedelser inför studentexamen som jag vill tillbaka till den tiden innan sånt betydde fulla klasskamrater och lärare. Men,... I can't turn back the hands of time. Och kanskeär det bra. För jag skulle inte vilja flytta hem igen. Eller behöva gå igenom hela studentkarusellen för den delen.

Välkommen till min nya blogg!