innid

Jag har funderat mycket på det här med vikt. Det är jag naturligtvis inte den enda här i världen som gör, och jag rekommenderar att ni då och då kastar ett öga på åtminstone Emmies blogg, och även titta på eventuella länkar som hon lägger upp.

På Roskildefestivalen fördrev jag och SysterY tiden med, bland annat, att glo på film i det stora biotältet. Den första filmen vi såg var Morgan Spurlocks "Super Size Me", dokumentären om hur han efter McLawsuit bestämmer sig för att kontrollera vad som händer om man inte äter något annat än donkenmat i en hel månad. Jag rekommenderar verkligen att alla ser den!

Min föreställning om hur dokumentären skulle vara uppbyggd var i stort sett att man bara skulle få se honom äta en massa. MY BAD! Filmen är fantastiskt välgrundad, många människor från både "den goda sidan" (som försöker visa att folk äter ihjäl sig) och "den onda" (som har lobbygrupper med enorma resurser vilka ser till att inga för dem ogynnsamma lagar stiftas).  Allvarligt, se den!

Ok, till saken iallafall.  Jag tillhör den naturligt smala delen av befolkningen. Min mor fyllde 30 år det år min äldsta syster föddes, och vägde då ganska precist 50 kg, enligt vad hon har berättat själv. Hon är lite över 170, kanske 172 cm, lång och har aldrig varit särskilt atletisk eller bantat på något sätt som jag vet. Visst, det är klart, hon har ju hållt på och motionssimmat på senare år, och när hon och pappa träffades spelade de i samma vollybollag, men det har aldrig varit något maniskt sportande på något sätt. Mest bara hälsosamt motionerande.

Pappa är ungefär likadan. Ok, han har nog sportat mer än mamma, men inte särskilt mycket mer. Jag vet att han gick på Friskis och Svettis när jag var liten, men inte heller på något maniskt sätt alls. Iallafall, han är också smal (nu är han lite gubbknubbig, sådär som män blir med åldern, men han tränar å andrasidan mycket mer än jag, så det är nog ingen fara). Min farmor var smal i sin ungdom, mormor är fortfarande smal. Jag har, om man vill uttrycka det så, gynnsamma gener.

Fast frågan är vad som egentligen vad som är gynnsamt? Jag har, under 9 år i grundskola, och 3 år i gymnasium, "fallit offer för" som jag uttrycker det (andra skulle nog säga att jag har haft förmånen att andra har brytt sig), häxjakten på smala människor; allt för många har ansett mig vara anorektiker.

Visst, jag förstår att människor kämpar med sin övervikt, och jag tycker inte illa om kraftiga, överviktiga eller feta människor (iallafall sålänge de inte är vidriga personer). Jag anser mig heller inte ha fördomar mot överviktiga, jag har allt som oftast varit smalast i min vänskapskrets, och vet att det inte alltid är så enkelt som media och många andra framställer det att gå ner i vikt.

Men, snälla, om jag kan inse att det inte är så enkelt som att alla har ätit sig feta och varit för lata för att röra på sig och motionera bort det innan det har gått till överdrift; kan inte ni då inse att jag faktiskt inte är anorektisk? Jag har, vilket de flesta verkar bortse från, faktiskt ganska mycket kurvor med tanke på min kroppsbyggnad i övrigt. Visst, jag är ingen bystdrottning ellerså, men jag är absolut inte någon planka heller.  Jag äter normalt, eller, ja, vad som är normalt för mig, tills jag är mätt helt enkelt.

Under alla de år som jag och alla mina klasskamrater gick och mättes och vägdes hos skolsköterskan varje vår, konstaterade den samma att jag hade en hälsosam vikt, eftersom jag var "den långa smala typen" (ok, jag är ju inte särskilt lång, men ni fattar vad hon menade). Däremot fick alla lärare något mörkt i blicken såfort jag inte uppskattade eventuell sönderkokt fisk som serverades i skolmatsalen, och lät bli att äta särskilt mycket av den. Även in på gymnasiet fortsatte detta, eller kanske framför allt på gymnasiet borde jag kanske säga.

En period i trean hade jag och några kamrater en frukostklubb på skolan; vi träffades nån halvtimme innan första lektionen på morgonen och åt frukost med grovt bröd, frukt, yoghurt och flingor och te, och jag vet inte vad. Dessutom åt jag under den här perioden, som alltid annars, frukost hemma i form av yoghurt eller gröt. Lunch åt jag också varje dag, och om jag inte gjorde det, så hade jag någon riktigt god anledning, som tillexempel att vi började först efter lunch att jag då åt frukost vid halv 12 och därför inte ville ha lunch kl. 12.

Men varför tro någon som är smal? Allt för många som uppenbarligen inte känner igen symtomen för anorexia ansåg att bara för att de inte övervakade varje mål mat jag åt om dagen, och heller inte vad jag gjorde efteråt, så måste jag vara anorektiker. De läkare och sjuksköterskor jag har träffat som jag har berättat om det här för har bara tittat frågande på mig, eftersom jag i deras ögon inte alls ser sjuk ut, och eftersom jag berättar om hur illamående jag kan bli av att inte äta, framför allt om jag missar frukosten. ÄR jag hungrig så är det helt klart ett tecken på att jag måste äta; men sen äter jag, och blir mätt ganska snabbt.

Det värsta med hela häxjakten på anorektiker, framför allt den som jag har drabbat mig, är att det kan skapa en matångest som inte fanns där från början. Det är vad som hände med mig; tillslut var det så illa att jag blev illamående av att äta, för att det var på något sätt det som förväntades av mig, och skräcken för att verkligen bli det där ätstörningsoffret som de utmålade mig som var något jag levde med varje dag. Hade de rätt? Jag åt ofta mer än jag egentligen orkade och blev dålig i magen av det. Tillslut bröt jag ihop och berättade för min mamma om hur alla pratade om det och hur det gjorde mig rädd för att få det, och hon konstaterade att hon var likadan i min ålder. Ifråga om mat alltså, ibland levde hon på snabbmakaroner och yoghurt (tror jag det var hon sa, inte säker), och ibland vräkte hon i sig rejäl lagad mat. Hon frågade också om vilka som hade uttalat sig om min påstådda störning och konstaterade sedan att personer med medicinsk utbildning aldrig direkt klagat på min vikt.

Fetma är ett stort problem, men, glöm inte folket i den andra änden; det är inte nödvändigtvis en dans på rosor att vara smal. Anorexi är en mycket allvarlig sjukdom, och man ska inte börja anklaga någon för att svälta sig själv utan att ha mycket goda grunder för det. Det viktigaste är att man mår bra, det är det ni ska tänka på när ni försöker kontrollera era egna och era kamraters matvanor.