varför vill man egentligen bara ha och ha?
Varför fortsätter man bara vilja ha och ha?
Imorse ringde min äldsta syster, systerB, och meddelade att hon önskar sig fat till Iittalas Origomuggar i födelsedagspresent. Jag vill också ha origo, men ingen förstår hinten när jag köper det till alla i present och högt och ljudligt säger att "de är så fina, så dekorativa!". Jag är väl helt enkelt inte värd något sådant som jag unnar andra. (obs! jag anser dem vara för dyra för att köpa till mig själv...)
Men det finns så mycket jag vill ha!
- en rosa iPod mini
- en rosa Vespa
- Origosaker
- en kise
- en massa fint porslin i allmänhet (tänk: svart och så i häftiga former att kombinera med sånt i fina färger)
- en fin matta att ha i vardagsrummet (kanske svart och vitt? och stor?)
- den fina kavajen på HM som jag hittade i Milano
- de fina kläderna från Zaras höstkollektion
- den gröna kappan från Benettons höstkollektion
- bra böcker
- en massa växter som kisen kan äta av
- en hel del ramar att sätta upp på väggarna och fylla med fina bilder från ställen vi har varit på (och Benedictus XVI)
- en vägg som är rosa och vitrandig (som på sidan 72-73 i senaste Ikeakatalogen)
- de fina rosa-svarta skorna jag har pratat om tidigare
Det var allt jag kom på just nu. Men det fortsätter i all oändlighet. Som sagt: JAG KOMMER ALDRIG ATT SLUTA VILJA HA!!!
Innid, vi måste telefona ikväll. Av ditt nyaste inlägg att döma så känner du mig precis. Gud, jag vill flytta nu!
Va mycket rosa saker du vill ha. Jag vill ha en sak eller rättare sagt en tröja. Om jag har tur så får jag den av Emmie när jag fyller år :-)