innid

När jag var liten läste jag böckerna om landet Narnia om och om och om igen. Jag är inte ensam om detta, utan det finns miljoner barn i fler generationer än min som har slukat de sju böckerna om lejonet Aslan och hans trogna tjänare. Vissa sommar- och jullovsmornar gick dessutom en god brittisk filmatisering av några av böckerna, och även föräldrar bänkade sig framför tv:n.

Den 22 december har en ny filmatisering, den här gången av disney, premiär på svenska biografer. Rabalder har redan uppstått i USA där kristna grupper, enligt dagens sydsvenskan, länge har bojkottat Disney för deras produktion av filmer med liberal syn på bland annat homosexualitet. Tydligen har de nu förlåtit filmbolaget för deras hädelser efter som de nu har tagit på sig att filmatisera den underbara historien om landet på andra sidan garderobsdörren.


När man var liten tänkte man inte alls på allegorin, men när jag tänker tillbaka på det så var det ju så uppenbart att det var meningen att man skulle identifiera Alsan som en Jesusfigur. Jag läste om böckerna när jag låg hemma efter att ha opererat bort mina visdomständer. Jag visste det i och för sig då att de var en katolsk allegori, men det var plötsligt så otroligt uppenbart!

Trots att jag inte alls är kristen, och det känns lite konstigt att gå på en film som är så öppet religiös, så måste jag bara se den nya versionen. Narnia är trots allt en del av min uppväxt som jag alltid kommer att ha ett lite nostalgiskt förhållande till. Synd bara att det är precis det som är tanken med böckerna...

Kanske kan man trösta sig med att de unga barnen måste komma UT UR GARDEROBEN för att komma tillbaka till "vår" värld... Tack Tor Billgren på Sydsvenskan för denna strålande poäng!