Nar man skams over att vara svensk...
Ibland skams jag over att vara svensk. Idag och igar var ett sadant tillfalle.
Vi ar for tillfallet i Bergamo, en liten stad vid Alperna nara Milano. Pa vart hostel delar vi rum med 6 andra personer, varav tva var svenskor och tva var norskor. Svenskorna var exceptionellt korkade. For er som foljde den skandinaviska versionen av Top model, ar det bara att tanka pa de svenskor som var kvar sist. Ungefar sa korkade var de har tva svenskorna.
Nar norskorna talade med varandra pa norska (nynorsk) undrade den ena svenskan tyst till den andra "vad ar det egentligen de pratar for sprak? Ar det engelska, for det later som typ engelska fast anda inte..." Hur dum ar inte en svensk som inte kanner igen norska nar man hor det talas? Och hur dalig ar man inte pa engelska om man som svensk om man inte kan skilja det fran norska?
Vidare havdade de att det inte fanns nagra kontakter i rummet, "jo pa badrummet finns det val nat, men det ar ingen kontakt! Det ar nagot annat konstigt!" For er information sa var det nagot sa konstigt som ett helt vanligt sydeuropeiskt vagguttag! Aker man ner och ryggsacksluffar i sodra unionen borde man kanske tanka pa att det inte nodvandigtvis ar samma uttag har som hemma.
De var aven bekymrade over att det inte verkade som om deras sms de hade skickat hade kommit fram till Sverige.Med tanke pa allt annat korkat de har sagt ar det mycket rimligt att de inte har anvant nagot prefix.
Det ar vid sadana har tillfallen man skams over att vara svensk. Nar trangsynta, oforberedda svenskar ger sig ut och bekraftar sina egna fordomar genom att vagra ta reda pa hur saker egentligen star till, aven om de har chansen. Norskorna daremot var jattetrevliga. Det var nastan sa att man ville aberopa den gamla svensk-norska unionen for att slippa skammas riktigt lika mycket...