2005-11-02
(13:31)
Apropå mitt tidigare inlägg om heteronormativitet, kom jag idag att tänka på den debatt som nyligen förts angående vad en vigselakt mellan två homosexuella personer ska kallas, samt om de ska få välsignas i kyrkan. Jag drar mig tillminnes ett reportage om precis den här frågan som jag såg på nyheterna på någon kanal (fråga mig inte vilken, jag har ingen aning), där en person inom svenska kyrkan uttalade sig om just homosexuellas rättigheter. Personen ifråga konstaterade att äktenskapet bara ska kunna ingås av en man och en kvinna, inte två människor av samma kön. Gud skapade oss som vi är, och det krävs en av vart kön för att producera ett barn; två kvinnor kan inte skaffa barn med varandra, inte heller två män. Detta var alltså hans argument för att homosexuella par inte skulle få välsignas i kyrkan, men som jag uppfattade det hade han inget generellt emot att de registrerar partnerskap så länge de höll sig borta från hans underbara institution. God dag yxskaft säger jag bara.
Resonemanget går inte ihop tycker jag; vad har möjligheten att skaffa barn att göra med huruvida man ska kunna få sin kärlek välsignad i kyrkan eller inte? Ett sådant argument borde innebära att en kvinna som av någon anledning inte kan få barn inte ska ha rätt att gifta sig i kyrkan med en man; deras kärlek kan inte heller leda till ett barn. Jag hade haft mer förståelse för honom om han hade sagt att ”Gud skapade mannen och kvinnan för att de ska vara tillsammans och älska varandra. Han skapade inte mannen för att han skulle älska en annan man.” Hade han sagt så hade jag accepterat att ”OK, den här snubben är inskränkt och dum i huvudet som inte kan acceptera att människor är olika, och har olika sexuella preferenser”. Förresten, om det nu är Gud som har skapat människan, hur kommer det sig då att det finns homosexualitet? Eftersom det inte verkar ha med den fria viljan att göra (många människor kämpar emot sina drifter och lever olyckliga heteroliv för att deras sexuella läggning inte accepteras av samhället) måste det ha varit Guds intention att somliga män skulle attraheras av kvinnor och andra av män (och omvänt för kvinnor).
Tillbaka till äktenskapet mellan man och kvinna. När jag hör den här typen av argumentation mot homosexuellas rätt att vigas på samma sätt som heterosexuella, så tänker jag osökt på boken ”Kallocain” av Karin Boye. Bokens huvudperson Leo Kall berättar om sitt liv, och nämner sitt första äktenskap. I en parantes förklarar han orsaken till att det blev ett andra äktenskap med att det första var ”barnlöst, därför lönlöst att fortsätta”. I Världsstaten han lever i har äktenskapet blivit en institution enbart för att producera fler medborgare, eller rättare sagt kuggar i statens maskineri. Om det nu är så, att äktenskapet bara ska vara till för dem som kan få barn tillsammans, bör alla som väljer att gifta sig men också att INTE skaffa barn, genast skilja sig. Det är ju idioti att man vill befästa sin kärlek, få ett statligt erkännande av relationen samt välsignas av sin kyrka (om man nu önskar det), om det är så att man inte kan producera nya personer.
Nej, fram för att låta homosexuella gifta sig, och låt oss kalla det för vad det är: giftermål och äktenskap. Sluta diskriminera genom att kalla det för ”registrerat partnerskap”. En partner är den person man väljer att dela sitt liv med, oavsett ens eget och partnerns kön!