Power to the people... (eller inte)
Blogg 2005-10-31
Power to the people…(eller inte)Ikväll somnade jag i soffan (som vanligt) efter maten. Klockan var kanske nio – halv tio, och jag sov gott. Jag vaknade inte förrän efter 23, och TV:n stod på SVT 2 och något musikprogram. Det var ett reportage om ett brittiskt band som spelade psykedelisk 60-tals pop. Främsta förebilderna var väl the Beatles sista år och Jimi Hendrix Experience, de vanliga. Jag vet inte vad de hette eller så, ljudet var ganska lågt och jag brydde mig för lite för att höja. Det som däremot slog mig, var hur otroligt många män det faktiskt finns där ute i världen som tror att de kommer att bli den nye John Lennon.
Jag har faktiskt funderat på det förut, varje gång jag har sett en dålig Lennon-kopia på stan eller i något tv-program. Främst i ledet skulle jag vilja säga att han som vann ”sikta mot stjärnorna” den där gången för… ja, det är väl mer än tio år sedan nu, som just Lennon står. Han har till och med (eller har åtminstone haft) ett band som heter (hette) Liverpool och spelar uteslutande Beatleslåtar. Inte jättepatetiskt i sig, om det inte hade varit för att det verkar som om han på allvar TROR att han skulle kunna bli den nye John Lennon. Det är inte bara han, tusentals män i 40-60års åldern klär sig och agerar som Lennon gjorde i slutet av 60-talet, början av 70-talet. Alltsammans, är enligt mig, ganska patetiskt.
John Lennon var stor. Otroligt stor. Jag har svårt att tänka mig att det någonsin skulle kunna komma någon som faktiskt förändrar så mycket som han gjorde tillsammans med de andra beatlarna. Lennon-McCartney är en institution som aldrig kommer att försvinna. Alla känner till dem, och John fortsatte med gott resultat de sista tio åren efter brytningen med de andra. Det är svårt att förklara för någon som är helt okunnig (inte för att jag har träffat någon, men att föreställa mig är svårt nog) hur fantastisk Lennons (och Beatles) musik faktiskt är. Ett gott försök skulle bland annat innebära berättandet av en anekdot från högstadiet.
Vår klass var notoriskt högljudd. En musiklektion gav musikläraren upp och satte sig vid pianot för att ha något att göra undertiden han väntade ut oss och vårt prat. Lite förstrött började han klinka ”imagine” och det hade ett oanat resultat. Klass 9D blev först helt tyst och började sedan, utan texten nedskriven eller något, sjunga med. Jag har aldrig sett en lärare så förvånad. Han satt bara och gapade. Så stor var Lennon, och Beatles var ännu större. Det kommer inte att komma en ny John Lennon, det kommer inte att komma ett nytt Beatles. Alla försök att inbilla världen något annat är bara patetiskt, och borde beläggas med någon sorts straff.
Kommentarer:
Trackback