När jag var liten trodde jag aldrig att jag faktiskt skulle göra det här. De började prata om det redan när jag var 8-9 år gammal, och förklarade att de med en löstagbar tandställning unde göra lite åt att mina framtänder stod ut ganska mycket, men det sneda bettet skulle behöva opereras. Min tandläkare sa att hennes dotter hade ett likadant bettfel, men var alldeles nöjd med det som det var och hade valt att inte göra något åt det. Jag tänkte att "aldrig i livet att de ska få såga i mig!" och instämde att jag var nöjd med mina tänder.
Trots att jag hade bestämt mig behöll de mig på listan över atienter med tandregleringsbehov, år ut och år in. Dels för att jag bara var ett barn och inte visste vad jag skulle tycka tio år senare, och dels för att observera så att bettet inte gav mig några problem eller förvärrades på något sätt. Plötsligt, när jag var där första gången efter att jag hade fyllt arton, sa tandregleringsspecialisten att "om du vill så kan vi ta avtryck och bilder och sicka dem till kirurgen. De kan utreda vad som i så fall skulle behövas göra, och sen kan du ta ställning till om du vill eller inte". Det var som om någon helt enkelt hade gått in och programmerat om mig. Jag tackade ja, och när jag senare träffade kirurgen så tackade jag ja även till den omfattande tandreglerings- och operationsplanen han lade fram. De väntade tills jag hade tagit studenten några månader senare och satte sedan igång.
I somras var det ett år sedan jag fick de första metallbitarna insatta i munnen, och nu när september slutar är det som om jag vaknar upp ur en dröm. Det jag möter är en verklighet där jag ska läggas in på sjukhus för att de ska tabort ben ovanför överkäkarna och eventuellt utföra hakplastik på min hakspets.
summer has come and past
the innocent can never last
wake me up
when september ends
Rickard
Jag ska ta hand om dig. Jag älskar dig!
Ican
Stackars innid, vi ska se till att komma med en massa soppa till dig när det är dags.
2