Malmöfestivalen, Calatrava och en gammal historia jag glömt berätta
Vi skulle möta mor och kusinens föräldrar i malmö idag, jag och Sambon. Klockan var 14:10 när vi tog tåget från Lünd och när vi landade i landets tredje stad hoppade vi genast iväg för att skaffa festivalmat till lunch. Jag åt langos (friterad deg med tre sorters fett som pålägg: vitlökssmör, gräddfil och ost).
Efter att en alkoholist hade visat att han, precis som han själv sa, var mycket otrevlig gick vi vidare mot västra hamnen med min langos i och på händerna.
Jisses vad de har byggt upp i västra hamnen! Och vad härligt det fortfarande är att gå runt och äta glass (köpt på Bar Italia vid Öresundspromenaden) och titta på husen. Lyx.
Sambon framför torsons entrée, och övriga bilder är torson från olika vinklar. Det byggs i västra hamnen!
När vi kom gående från Limhamnsvägen och jag såg torson torna upp sig bakom de andra husen kom jag att tänka på ett idiotiskt samtal jag hörde på tåget till Kastrup i påskas. Jag satt mittemot ett par i sextioårsåldern och de pratade om ditten och datten. De skulle uppenbarligen också ut och resa. Vi åkte över bron och torson syns som en siluett mot horisonten i morgondiset.
Damen: Ja, det är ju speciellt det där huset... vad heter det... turning torso? (Hon verkade inte särksilt förtjust i huset utan konstaterade mest att det var "speciellt")
Herren: ja, det är det...
Damen: Synd att de behövde ta in en utländsk arkitekt för att göra det.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Santiago Calatrava är en fullständigt fenomenal arkitekt och en oerhört skicklig konstnär. I en dokumentär som sändes härom året visade de klipp där han med några enkla streck perfekt återgav kroppar i rörelse - jag har aldrig sett något så häftigt i mitt liv! Dessutom, hade det inte varit för Calatrava hade vi antagligen inte haft något riktigt häftigt hus i hamnen - säg den svenske arkitekt som skulle ha presenterat något liknande?
Vänta, det blir bättre! Några minuter senare satt det äldre paret och tittade i sina biljetter så sa hon "nej, det där är biljetterna till Valencia. Dem behöver vi inte nu! Ah, här är till Barcelona. Men lägg dem överst då!" Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. De satt och gnällde över Calatravas hus, och så skulle de till Valencia! Staden med endel av den häftigaste arkitektur jag sett! Jag ville SÅÅ gärna säga något, men hade faktiskt tappat talförmågan. Jag menar, det finns inget att säga i en sådan situation. Eller?
Efter att en alkoholist hade visat att han, precis som han själv sa, var mycket otrevlig gick vi vidare mot västra hamnen med min langos i och på händerna.
Jisses vad de har byggt upp i västra hamnen! Och vad härligt det fortfarande är att gå runt och äta glass (köpt på Bar Italia vid Öresundspromenaden) och titta på husen. Lyx.
Sambon framför torsons entrée, och övriga bilder är torson från olika vinklar. Det byggs i västra hamnen!
När vi kom gående från Limhamnsvägen och jag såg torson torna upp sig bakom de andra husen kom jag att tänka på ett idiotiskt samtal jag hörde på tåget till Kastrup i påskas. Jag satt mittemot ett par i sextioårsåldern och de pratade om ditten och datten. De skulle uppenbarligen också ut och resa. Vi åkte över bron och torson syns som en siluett mot horisonten i morgondiset.
Damen: Ja, det är ju speciellt det där huset... vad heter det... turning torso? (Hon verkade inte särksilt förtjust i huset utan konstaterade mest att det var "speciellt")
Herren: ja, det är det...
Damen: Synd att de behövde ta in en utländsk arkitekt för att göra det.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Santiago Calatrava är en fullständigt fenomenal arkitekt och en oerhört skicklig konstnär. I en dokumentär som sändes härom året visade de klipp där han med några enkla streck perfekt återgav kroppar i rörelse - jag har aldrig sett något så häftigt i mitt liv! Dessutom, hade det inte varit för Calatrava hade vi antagligen inte haft något riktigt häftigt hus i hamnen - säg den svenske arkitekt som skulle ha presenterat något liknande?
Vänta, det blir bättre! Några minuter senare satt det äldre paret och tittade i sina biljetter så sa hon "nej, det där är biljetterna till Valencia. Dem behöver vi inte nu! Ah, här är till Barcelona. Men lägg dem överst då!" Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. De satt och gnällde över Calatravas hus, och så skulle de till Valencia! Staden med endel av den häftigaste arkitektur jag sett! Jag ville SÅÅ gärna säga något, men hade faktiskt tappat talförmågan. Jag menar, det finns inget att säga i en sådan situation. Eller?
Kommentarer:
Postat av: Ican
Ibland är det svårt, om nästintill omöjligt, att förstå sig på vissa personer.
Trackback