innid

Idag såg jag säsongsavslutningen av West Wing s 3, och den var lika bra som jag mindes den. Ah... that takes me back....

När avsnittet först sändes i Sveriges Television (som vi förövrigt betalar svindyrt för!) så hade jag en pianolektion som krockade, men det är å andra sidan är det därför Sony (eller vem det nu var) uppfann videobandspelaren.

Morgonen efter när jag kom upp till uppehållsrummen i skolan möttes jag av Nickolas. Vi bara tittade på varandra och sen gick han sin väg. En tyst överenskommelse om att inte hälsa - att hälsa innebar att behöva diskutera gårdagens avsnitt och vi var nog inte starka nog än. Det tog säkert en kvart innan han gav upp och nästan tjöt... INNIIIID! Och sedan pratade vi om det. Om låtvalet (like you do) och om scenografin, bildspråket och symboliken. Som vilken annan dag som helst, fast med mycket tyngre hjärtan.


Nu är alltså mina West Wing-avsnitt slut för den här gången. Jag måste byta till mig s2 som mamma har. Den säsongsavslutningen sparkar också rumpa...