innid

Igår var jag och Sambon inne i Malmö och gick först en runda på stan, och sedan hem till Min Ömma Moder. Inget särskilt införskaffades, vi gick inte i särskilt många affärer, men Sambon köpte ett rosa band från några som var ute och kampanjade. Jag ville också köpa ett men ingen av oss hade mer kontanter vid det tillfället, och sen kom vi av oss när vi skulle köpa ett efter att vi hade tagit ut pengar. Jag får köpa ett på lindex eller nåt imorgon istället.

Innan vi gick hem till mamma tog vi en sväng vid Möllan. Det var stängningsdags och ett fantastikst skådespel tog fart. Hur mycket folk och frukt som helst, allt var istort sett gratis. Men vi kom inte över något, för när vi väl hittade så konstaterade de beklagande att "Tyvärr, det är stängt. Får inte sälja mer nu..." In på Kina Livs; Sambon köpte soja, nån stark ketchupaktig chilisås, och jordnötter doppade i Wasabi. Jag fyllde på skafferiet med en gigantisk påse prawncrackers (som man friterar själv).

Hemma hos mamma var det kaos. Hon slutade röka för en vecka sedan, och igår när hon skulle göra paj till oss gick INTE proppen i köket, för det var inte det som var felet. Men strömmen försvann iallafall, och hon fick vänta nästan fyra timmar på att han som skulle fixa det kom. När han äntligen dök upp, vid tjugo i fyra, skulle han ner i källaren och fixa det. Problemet var bara att han inte kom in. Det var fel nycklar på något sätt... Iväg åkte han för att hämta rätt nycklar, och mamma drog ur sladden till brödrosten för att se om det uttaget funkade. Då kom strömmen tillbaka. Mycket underligt. MYCKET underligt.

Jag åt upp lite av mammas yoghurt eftersom jag inte hade fått någon lunch, och Sambon åt upp lite glass som höll på att förstöras av elbristen. Sedan bar det av till IKEA. Vi köpte en nästanhelfigursspegel, och en stor clipsram, nya glödlampor och lite julklappssaker. Dessutom siktades en jättefin julstjärna, som tyvärr inte fanns kvar i det utförande vi ville ha, men som Svärmodern har köpt till oss idag på IKEA i Närhetenavdärdebor. Sambon ska upp i veckan och tar då med sig denna hem till mig och katten. Mums. Det börjar bli dags att planera juldekorationerna! Youppie!!!

Idag var jag på återbesök hos kirurgen idag, och han satte in ytterligare gummiband i käften på mig.

I torsdags var jag på mitt första återbesök efter operationen och då satte kirurgen in ett gummiband i en triangel mellan överkäken och underkäken för att rätta till bettet ordentligt. Idag fick jag komma tillbaka igen för att han skulle titta på hur det har gått. Det hade tydligen gått ganska bra, men kan fortfarande korrigeras ytterligare. Resultat: två nya, lite mindre gummiband som sitter kors och tvärs (ungefär) mellan över- och underkäke.

Det jobbiga är att jag behöver Sambons hjälp att ta av dem inför varje måltid, eftersom jag inte kan öppna käkarna mer än några millimeter med dem i... Just nu försöker jag äta delar av en princessbakelse. De delar jag kan äta alltså; typ grädden och vaniljkrämen och så... Sambon får äta resten. Hoppas det inte blir torrt för honom.

Idag kom pappa och hälsade på. Han har varit i Tyskland på språkkurs i över två veckor, och kom hem först sent inatt.

Med sig hade han två dvder, en med the Who som var en present till mig, och en som var till låns från honom med Creams återföreningskoncert i Royal Albert hall i somras. Jag har inte lyssnat så mycket på cream den senaste tiden. De senaste åren that is... Men det är trots allt något stort för mig, för de var så ofantligt bra... Clapton är på något sätt "the place my life begins" som gitarrist. Idag såg vi ett litet smakprov på just Creamdvdn. Såg bara tre låtar (Crossroads, Sitting on the top of the world och Whiteroom") men jag fick ett sånt fantastiskt sug efter att spela gitarr igen! Jag orkar inte nu när jag är på återhämtningsvägen, men om några dagar...

Det var så härligt att känna det där riktiga suget igen, ett riktigt sug efter att ta fram stratan och bara tramsa lite... lira lite "sunshine of your love", eller... nåt sånt.

I torsdags kom jag hem från sjukhuset.

Jag är fortfarande väldigt svullen och trött, men det blir långsamt, långsamt bättre.

Sambon får ta hand om mig hela tiden. Han säger att det inte gör något, och att jag ber om så lite, men det känns ändå som om jag är på honom hela tiden.

Jag kommer inte att kunna ta tentan den 27e. Jag har inte läst på långa vägar så mycket som jag skulle. Det sket sig någonstans på vägen; ju närmare operationen jag kom, desto mindre kunde jag koncentrera mig på saker. Nu är det sex dagar kvar, och jag har istort sett all litteratur kvar att läsa. Men det löser sig. Jag får ta omtentan i vår, och endel av det jag läser i nästa delkurs är samma områden som jöken, så det måste ju vara lite positivt iallafall.

Det jobbigaste nu är att jag är så trött. Jag kan göra saker, men blir utmattad och lite yr efter ett tag. Och så är jag naturligtvis svullen och kan inte öppna munnen ordentligt. Att äta är en utmaning varenda gång. Nej, nu ska jag gå och värma på linsgrytan som Sambon lagade åt oss igår. Jag måste äta ofta, eftersom jag bara kan äta så lite åt gången.

Godnatt!

Imorgon är dagen jag har väntat på så länge. jag vet egentligen inte vad jag ska säga om den. Om allt. Jag vill inte prata med alla som frågar, de förstår inte. Hur kan man förstå något som man inte har ens ett uns av möjlighet att föreställa sig?

Jag insåg häromdagen att jag imorgon kommer att sövas, och när jag sedan vaknar, har jag inte längre öppet bett. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer att kännas... Om inte ens jag kan föreställa mig vad det är jag ska gå igenom, hur ska någon som inte har problem alls förstå?

Jag kommer från Skåne, och mina föräldrar bor här nere. De håller just nu på att köpa min mormors hus i Östergötland att ha som sommarstuga. Sambon kommer från Uppland, och hans föräldrar firar jul hemma med Sambons farmor. Var ska man då spendera julen?

Åtminstone mamma kommer antagligen att vara i huset i Östergötland över helgdagarna, jag vet inte vad pappa kommer att göra. Kanske åker han upp till Norrland och släkten där. Sambon kommer att åka upp till sina föräldrar oavsett vad jag gör; han ser dem väldigt sällan eftersom det är över 60 mil mellan dem.

I år har vi dessutom problematiken med vår nya lilla familjemedlem; Imelda ska få följa med, och det är ganska grymt att släpa runt henne i en bur över halva landet bara för att vi inte kan bestämma oss för något praktiskt.

Jag tittade just på biljetter över julhelgen, och tänkte att det inte var akut än. Tänk så fel man kan ha.
På flyme hade de bara ett fåtal biljetter kvar, nästan en vecka före jul. Vi kommer helt enkelt vara tvugna att bestämma oss snart. Julhysterin har börjat; alla ska till nära och kära över helgen, och det gäller att vara först.

Kanske bäst att boka biljetter till nästa jul också, medan vi ändå är igång.

Jag har nu återvänt från sjukhuset. Det var en allmänmedicinsk undersökning som gick ut på att jag fick träffa en läkare och berätta om hela min sjukdomshistoria. Sedan kollade han blodtryck, och lyssnade på hjärta och lungor. Slutligen fick jag träffa narkosläkaren samt ta ytterligare ett blodprov för att de ville se mina blodvärden.

Blodtrycket var "lite lågt" som han uttryckte det. 100/65. Men, sa han sen, sålänge jag inte mår dåligt och svimmar av det, så ska det inte vara några problem.

Blodvärdet var däremot bra. 130.

Jag har nu också fått reda på vad jag har för blodbrupp. A-.

Narkosläkaren var hur trevlig som helst, och prisade min kirurg för att han har gett mig en dryck som kallas PreOp, och som ska drickas före operationen när man egentligen fastar för att få bättre sockervärden o. dyl. utan att det påverkar systemet. Jag måste säga att jag känner mig trygg med både min kirurg och narkosläkaren.

Lite jobbigt är det dock att jag ännu inte har fått reda på vad som egentligen ska göras i operationen. De har ännu inte bestämt om de ska flytta hela underkäken eller bara göra hakplastiken som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Det är ganska jobbigt att inte veta. Fast samtidigt... vill jag egentligen veta? Det kommer att vara så definitivt då... nu kan jag ju leva på hoppet att jag slipper vara sammankopplad i käkarna 7-8 veckor.

Tids nog får jag veta.

På den sjunde dagen vilade Gud. Jag kommer inte att vila den sjunde dagen efter idag.

Eller det beror på hur man ser det. Jag menar, jag kommer ju att vara sövd. Men vila vill jag nog inte kalla det.

Igår fick jag sk. kirurghakar fastsatta på tandställningen. De ska tydligen användas för att hålla fast käkarna på nåt sätt när jag opereras. Låter bra, men jag fattade inte riktigt hur han menade att de ska hålla fast dem...

Om en och en halv timme ska jag upp på kirurgen och träffa narkosläkaren samt få en allmänmedicinsk undersökning. Det är lite läskigt kanske.

Fast det är klart. Jag överlevde ju det värsta; blopdprovstagning i armvecket.
För de av er som inte känner till det, så är jag rädd för nålar. Och tandläkare. Och operationer. Sammanfattningsvis: jag är skiträdd för det jag kommer att gå igenom om en vecka.

I beräkningen bör man nog ta in att mina fobier faktiskt har blivit bättre sen jag började med det här. Jag är inte längre skiträdd för tandläkare. På något sätt verkar jag ha insett att även om det gör ont, så är det bättre att det gör ont nu direkt, än att dra ut på det och vänta med smärtan. Exempelvis lät jag dem operera bort båda visdomständerna i underkäken på samma gång för att jag inte skulle behöva gå igenom det två gånger. Sen när jag fick lämna blodprov, så var det att lägga sig på britsen, och helt enkelt låta dem göra det. Jag har ju hellre en nål i mig nu och sipper det sen, än sitter och väntar och jagar upp mig över det.

Väldigt ofta är märker de som ska göra sådana saker om man tycker att det är obehagligt. De är oftast väl medvetna om att de flesta INTE tycker om att bli stuckna med saker i armar/munnen. När jag opererade bort visdomständerna var där en jättebra sköterska som verkligen tog hand om mig och förklarade allting väldigt nogrant så att jag inte skulle bli rädd av att överaskas av något.

Den allmänmedicinska undersökningen är jag inte särskilt orolig för. Jag har fått blodtrycket kontrollerat mycket, och mina lungor har alltid varit av intresse för läkare eftersom jag har haft krupp vid ovanligt hög ålder (16 år och uppåt). Mer blodprover borde de väl inte behöva, och även om de gör det, så är det inget farligt.

Jag kommer att meddela er vad de har sagt när jag kommer tillbaka. Håll utkik!

Och till alla er andra där ute som också ska opereras: vi måste hålla ihop och våga lugna varandra! HEJA HEJA! VI KLARAR DET!