innid

Idag opererades Imelda (mer om det senare) och nyss ringde jag mamma för att jag är så ledsen för Imeldas skull. I alla fall. Kanske två minuter efter att vi hade lagt på ringde hon upp och frågade om jag ska se Thåström på lördag. När jag svarade nej frågade hon nästan ledset "varför inte?". Vi diskuterade det fram och tillbaka och kom fram till att jag inte skulle gå.

Till saken hör att jag har alla skivor med Ebba Grön, Imperiet och PLP, i alla fall alla som släppts på cd (jag är inte hur gammal som helst!), och lyssnade oavbrutet på allt Thåström gjort från det att jag var ca. 11 år gammal och några år frammåt.

I alla fall, när vi hade lagt på efter DEN gången började jag fundera. Hmm... ett akustiskt gig med Thåström... det hade inte varit helt fel, men jag har inte hört nya plattan osv... Nu började jag nästan ångra att jag tackade nej till att mamma skulle följa med mig (eftersom jag inte visste någon annan som jag kunde gå med). Det skulle faktiskt vara kul... Vad händer? Jo, mamma ringer igen. "Men JAG vill helt uppriktigt GÅ! Kan inte du försöka boka biljetter till oss??"

Tyvärr var biljetterna slut. Mamma hade tydligen tänkt på det ett tag. Varför har hon inte sagt till MIG?
Det värsta är att jag nu har skaffat mig nya plattan... den är ju jättebra! Och det är som om jag är 11 år igen, och den där rösten får det att pirra i magen på mig... Återigen är jag fast i nostalgiträsket...