innid

Igår insåg vi fördelen med regnrusket som har härjat en tid här i Lund: dagisbarnen är inne eller åtminstone tysta! Som det är nu, med blå himmel och strålande höstsol, springr dagisbarnen runt och skriker. Konstant. Än så länge har åtminstone inte William kommit hit, han är förödande för all form av ro här på området.

William är ca. 1½ år, har blå mössa och gråter ca. 90 % av tiden han är på dagis. Det man hör är ett illvrål, tätt följt av olika försök från fröknarnas sida att muta monstret, vilket brukar lyckas efter upp till tre minuter. Tyvärr hjälper bara mutan i ca. 45 skeunder vartefter det börjar om från början och William gallskriker.

Det absolut värsta är att barn som ni kanske vet sympatiskriker. Efter ungefär 20 minuter börjar andra barn stämma in i gråtandet vilket ABSOLUT inte är störande på något sätt! Det känns väldigt genomtänkt att de har placerat ett dagis på ett område med studentbostäder eftersom studenter, till skillnad från andra människor, aldrig är hemma på dagarna, och definitivt aldrig behöver studiero i hemmet. Tur. Och argumentet att dagiset är här för att studenter med barn ska ha nära dit känns väldigt berättigat när man varje dag ser 30-40 föräldrar som kommer i bil eller med cykel för att hämta barnen.

Regnrusket håller i alla fall barnen inne...