överst på önskelistan...
Jag har kommit på vad som står överst på min önskelista:
Att få tillbaka de 987,50 kronorna jag har lagt på vård i och med operationen...
Egentligen är det 1287,50 p.g.a. en miss från min sida i kombination med ett oplanerat besök på vårdcentralen och akuten... så de sista 300 lär jag aldrig få tillbaka...
Att få tillbaka de 987,50 kronorna jag har lagt på vård i och med operationen...
Egentligen är det 1287,50 p.g.a. en miss från min sida i kombination med ett oplanerat besök på vårdcentralen och akuten... så de sista 300 lär jag aldrig få tillbaka...
Till alla käkoperationspatienter därute!
Jag uppskattar verkligen att folk hittar till min blogg, och att de känner igen sig i operationstankarna. Men jag skulle tycka ännu bättre om det, ifall ni kunde lämna kontaktuppgifter till mig så att jag kan svara på era frågor eller bara prata med er för att det känns bra. Om ni inte vill skriva in era uppgifter så att de kommer upp i min blogg så kan ni väl slänga iväg ett e-mail till mig?
[email protected] funkar alltid, och jag kollar den dagligen (såvida jag inte är i obygden och håller på att dö av datorabstiens).
Jag och Viramia har pratat om att försöka skapa en hemsida med ett forum för käkopererade. Alla som är intresserade kan väl kontakta oss så kanske det kan bli verklighet?
[email protected] funkar alltid, och jag kollar den dagligen (såvida jag inte är i obygden och håller på att dö av datorabstiens).
Jag och Viramia har pratat om att försöka skapa en hemsida med ett forum för käkopererade. Alla som är intresserade kan väl kontakta oss så kanske det kan bli verklighet?
till Bea
Hej Bea, som kommenterade mitt inlägg om käkkirurgi. Jag skulle vilja ha din mailadress eller nåt, så att jag inte tråkar ut alla andra med mina historier om operationen. De flesta har ju hört det mesta vid det här laget.
Generellt kan jag säga att det inte alls är så jobbigt som jag hade trott att det skulle vara (kirurgen har faktiskt rätt i endel fall), men om du har specifika frågor eller bara vill ha en utförlig beskrivning av allt så kan du maila mig ([email protected]). Det samma gäller naturligtvis för alla er andra som ska göra den här typen av käkoperationer och undrar något.
Generellt kan jag säga att det inte alls är så jobbigt som jag hade trott att det skulle vara (kirurgen har faktiskt rätt i endel fall), men om du har specifika frågor eller bara vill ha en utförlig beskrivning av allt så kan du maila mig ([email protected]). Det samma gäller naturligtvis för alla er andra som ska göra den här typen av käkoperationer och undrar något.
Nu åker skräpet snart!
Kom just hem från tandregleringen. I januari tar de bort tandställningen! Underbart!
Egentligen ville de ta bort den den 19e november, men då har jag, Sambon och Imelda lämnat stan för julen. Så det fick vänta, de hade inga tidigare tider. MEN BORT SKA DET I ALLA FALL!
Egentligen ville de ta bort den den 19e november, men då har jag, Sambon och Imelda lämnat stan för julen. Så det fick vänta, de hade inga tidigare tider. MEN BORT SKA DET I ALLA FALL!
Ont...
Jag har ont i min mun. Under tungan, bakom framtänderna liksom. Det är oerhört enerverande. Jag vet inte alls varför det gör ont; en teori jag har är att det beror på att jag snart har fått tillbaka det mesta av känseln i hakan. Oavset vilket så försöker jag ta det lugnt och inte röra tungan så mycket, men det är väldigt svårt när man äter eller pratar. Som tur är har Sambon åkt till UB för dagen och kommer bara hem för lunch.
I övrigt ska jag idag plugga arslet av mig. Jag har en bok i avtalsrätt att läsa ut, och ett rättsfall att analysera. Bäst att sätta igång snart.
Förresten, så skulle jag vilja höra mer om Jennys operation! Jenny! Om du läser det här! Kontakta jättegärna mig, jag vill höra om hur ditt bett har förändrats efteråt!
I övrigt ska jag idag plugga arslet av mig. Jag har en bok i avtalsrätt att läsa ut, och ett rättsfall att analysera. Bäst att sätta igång snart.
Förresten, så skulle jag vilja höra mer om Jennys operation! Jenny! Om du läser det här! Kontakta jättegärna mig, jag vill höra om hur ditt bett har förändrats efteråt!
Det är viktigt att höra från andra patienter, när kirurgen säger att det inte gör så ont utan mest är obehagligt, så tycker man att "vaddå, har du gjort det själv eller?" men när en annan som har opererats säger det är det lättare att ta det till sig.
Nätverk för opererationspatienter
Det borde finnas ett nätverk för folk som har eller ska operera käkarna. Jag känner att jag hade behövt höra att själva operationen inte var så jobbig, men att det var OK att vara rädd ändå. Det är liksom ingen som förväntar sig att man ska ta en sån sak med en klackspark.
Det är egentligen något som behövs oavsett vad man opereras för, men jag tror att det är särskilt viktigt när man har en medfödd defekt som man själv väljer att göra vid. Dessutom tar förberedelserna ofta väldigt lång tid med tandreglering i minst ett år innan själva operationen. Att gå runt och vänta är oftast det värsta.
Jag hade turen att bli kontaktad av Mia ca. två veckor före min operation, och det kändes verkligen skönt att få prata med någon som gick igenom samma sak, och sedan var det härligt att kunna lugna henne lite inför hennes operation veckan efter. Jag hoppas verkligen att fler kontaktar oss, så att de inte behöver gå igenom all väntan och oron ensamma.
Det är egentligen något som behövs oavsett vad man opereras för, men jag tror att det är särskilt viktigt när man har en medfödd defekt som man själv väljer att göra vid. Dessutom tar förberedelserna ofta väldigt lång tid med tandreglering i minst ett år innan själva operationen. Att gå runt och vänta är oftast det värsta.
Jag hade turen att bli kontaktad av Mia ca. två veckor före min operation, och det kändes verkligen skönt att få prata med någon som gick igenom samma sak, och sedan var det härligt att kunna lugna henne lite inför hennes operation veckan efter. Jag hoppas verkligen att fler kontaktar oss, så att de inte behöver gå igenom all väntan och oron ensamma.
Före och efter operationen
Folk har frågat vad det är jag har opererats för. Jag har flyttat käkarna för att jag ska kunna bita ihop ordentligt. Som ni ser på "förebilden" sluter sig inte käkarna helt. Det är alltså så mycket jag kunde bita ihop efter att ha tandreglerat i över ett år (dvs. det var ännu värre före tandregleringen).
Före Efter
Före Efter
11 dagar efter operationen
Såhär ser jag ut idag, 11 dagar efter operationen.
Jag ser ut att vara väldigt sned fortfarande, men det är jag inte egentligen. Det är svullnaden som lägger sig i olika takt på olika sidor.
Idag såg jag första bilderna efter Viramias operation. Det ser jättebra ut tycker jag! Hon har lagt upp några på sin blogg.
Det känns så konstigt att jag aldrig mer kommer att ha öppet bett, och när allt väl är läkt ska jag fira med en falafel. Som jag kommer att kunna äta ordentligt!! HAHA!
Jag ser ut att vara väldigt sned fortfarande, men det är jag inte egentligen. Det är svullnaden som lägger sig i olika takt på olika sidor.
Idag såg jag första bilderna efter Viramias operation. Det ser jättebra ut tycker jag! Hon har lagt upp några på sin blogg.
Det känns så konstigt att jag aldrig mer kommer att ha öppet bett, och när allt väl är läkt ska jag fira med en falafel. Som jag kommer att kunna äta ordentligt!! HAHA!
Sjukvårdstankar...
Igår var jag och Sambon uppe på sjukhuset för att jag skulle röntgas och undersökas lite mer ordentligt efter operationen. Jag tänkte nu delge er lite av mina upplevelser och tankar angående den svenska vården.
Det diskuteras ofta i media hur utländsk kompetens används i Sverige. Jag gick på ett gymnasium i Folkuniversitetets regi här i Lund, och vi delade lokaler med personer som läste sjukvårdssvenska. Tanken är att de ska få den fackliga språkkunskap som krävs för att kunna arbeta inom den svenska vården. En mycket god tanke som förhoppningsvis kan bidra till att åtminstone en del av den välutbildade arbetskraft som kommer hit kan bidra till samhället på det sätt som de en gång själva har valt.
Röntgensköterskan som tog hand om mig igår hette Nadja och var av brytningen att döma från östeuropa. Det här är tredje eller fjärde gången jag röntgas där, det är en sk. panoramaröntgen som görs i samband med käkoperationer. Bland annat låser de fast huvudet i rätt ställning med hjälp av plastpluggar som sätts in i hörselgångarna för att man inte ska flytta huvudet och göra bilderna suddiga. I alla fall, det är ganska jobbigt när de håller på och arrangerar skallen på en och stoppar in hårda plastgrejer i öronen på en. Nadja var däremot oerhört snäll och trevlig, och berättade precis vad hon gjorde hela tiden, vilket tyder på en större mänsklig respekt än vad de tidigare, svenska röntgensköterskorna har visat.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, men jag har faktiskt observerat att invandrade personer i den svenska vården faktiskt överlag är trevligare än de inhemska. Kan det ha att göra med olika värderingar av vårdyrket, eller helt enkelt olika värderingar av andra människor? De unga svenska sköterskorna jag mötte var väldigt olika, endel oerhört hängivna och ompysslande, medan andra var nästan kalla och inte alls "vårdande". Oavsett hur de svenska sköterskorna var, så kom det alltid en utländsk som var snällare.
Min poäng är... ingen egentligen. Jag har mest uppmärksammat att jag tyckte bättre om de sköterskor (och läkare) som var av utländsk börd. Önskar att fler vore som dem, svenskar som icke-svenskar. Och att vi tog in fler av dem i deras valda branscher så att vi kunde få in lite kompetens i systemet.
Det diskuteras ofta i media hur utländsk kompetens används i Sverige. Jag gick på ett gymnasium i Folkuniversitetets regi här i Lund, och vi delade lokaler med personer som läste sjukvårdssvenska. Tanken är att de ska få den fackliga språkkunskap som krävs för att kunna arbeta inom den svenska vården. En mycket god tanke som förhoppningsvis kan bidra till att åtminstone en del av den välutbildade arbetskraft som kommer hit kan bidra till samhället på det sätt som de en gång själva har valt.
Röntgensköterskan som tog hand om mig igår hette Nadja och var av brytningen att döma från östeuropa. Det här är tredje eller fjärde gången jag röntgas där, det är en sk. panoramaröntgen som görs i samband med käkoperationer. Bland annat låser de fast huvudet i rätt ställning med hjälp av plastpluggar som sätts in i hörselgångarna för att man inte ska flytta huvudet och göra bilderna suddiga. I alla fall, det är ganska jobbigt när de håller på och arrangerar skallen på en och stoppar in hårda plastgrejer i öronen på en. Nadja var däremot oerhört snäll och trevlig, och berättade precis vad hon gjorde hela tiden, vilket tyder på en större mänsklig respekt än vad de tidigare, svenska röntgensköterskorna har visat.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, men jag har faktiskt observerat att invandrade personer i den svenska vården faktiskt överlag är trevligare än de inhemska. Kan det ha att göra med olika värderingar av vårdyrket, eller helt enkelt olika värderingar av andra människor? De unga svenska sköterskorna jag mötte var väldigt olika, endel oerhört hängivna och ompysslande, medan andra var nästan kalla och inte alls "vårdande". Oavsett hur de svenska sköterskorna var, så kom det alltid en utländsk som var snällare.
Min poäng är... ingen egentligen. Jag har mest uppmärksammat att jag tyckte bättre om de sköterskor (och läkare) som var av utländsk börd. Önskar att fler vore som dem, svenskar som icke-svenskar. Och att vi tog in fler av dem i deras valda branscher så att vi kunde få in lite kompetens i systemet.
gummiband
Idag var jag på återbesök hos kirurgen idag, och han satte in ytterligare gummiband i käften på mig.
I torsdags var jag på mitt första återbesök efter operationen och då satte kirurgen in ett gummiband i en triangel mellan överkäken och underkäken för att rätta till bettet ordentligt. Idag fick jag komma tillbaka igen för att han skulle titta på hur det har gått. Det hade tydligen gått ganska bra, men kan fortfarande korrigeras ytterligare. Resultat: två nya, lite mindre gummiband som sitter kors och tvärs (ungefär) mellan över- och underkäke.
Det jobbiga är att jag behöver Sambons hjälp att ta av dem inför varje måltid, eftersom jag inte kan öppna käkarna mer än några millimeter med dem i... Just nu försöker jag äta delar av en princessbakelse. De delar jag kan äta alltså; typ grädden och vaniljkrämen och så... Sambon får äta resten. Hoppas det inte blir torrt för honom.
I torsdags var jag på mitt första återbesök efter operationen och då satte kirurgen in ett gummiband i en triangel mellan överkäken och underkäken för att rätta till bettet ordentligt. Idag fick jag komma tillbaka igen för att han skulle titta på hur det har gått. Det hade tydligen gått ganska bra, men kan fortfarande korrigeras ytterligare. Resultat: två nya, lite mindre gummiband som sitter kors och tvärs (ungefär) mellan över- och underkäke.
Det jobbiga är att jag behöver Sambons hjälp att ta av dem inför varje måltid, eftersom jag inte kan öppna käkarna mer än några millimeter med dem i... Just nu försöker jag äta delar av en princessbakelse. De delar jag kan äta alltså; typ grädden och vaniljkrämen och så... Sambon får äta resten. Hoppas det inte blir torrt för honom.
sugen...
Ok, det har gått flera dagar nu! Mer än tre dagar faktiskt! Är det inte dags att jag får börja äta andra saker snart?
Jag har redan börjat bli sugen på saker som jag inte får äta...
Satt och bläddrade förstrött på aftonbladet.se, och fick plötsligt upp Virtanens blogg, och dagens senaste inlägg som hette "livet på landet: gult". Illa, illa för mig. Tal om ostbågar fick mig att önska icke-opererade käkar, och när Sambon sedan satte på tvn fick jag se reklam för "nya dumle...vad-de-nu-heter" som är utan papper iallafall.
Smask. Dumle. Gud va gott. Till middagen åt vi en härlig och intressant soppa med äpple, lök och potatis som dessutom kryddades med ingefära och kanel. Sambon smaskade på det halva vitlöksbrödet han fick av min mor häromdagen, tillsammans med lätt och lagom och Arlas prästost. Ojojoj vad jag plötsligt önskade att få använda käkarna. Trots att han lagar smarriga soppor och slätmixade soppor till mig, saknar jag mycket mat.
Men glass har jag faktiskt blivit tillsagd att äta av kirurgen, och chokladpudding slinker också ner utan större problem. Så det är ju bra...
Jag har redan börjat bli sugen på saker som jag inte får äta...
Satt och bläddrade förstrött på aftonbladet.se, och fick plötsligt upp Virtanens blogg, och dagens senaste inlägg som hette "livet på landet: gult". Illa, illa för mig. Tal om ostbågar fick mig att önska icke-opererade käkar, och när Sambon sedan satte på tvn fick jag se reklam för "nya dumle...vad-de-nu-heter" som är utan papper iallafall.
Smask. Dumle. Gud va gott. Till middagen åt vi en härlig och intressant soppa med äpple, lök och potatis som dessutom kryddades med ingefära och kanel. Sambon smaskade på det halva vitlöksbrödet han fick av min mor häromdagen, tillsammans med lätt och lagom och Arlas prästost. Ojojoj vad jag plötsligt önskade att få använda käkarna. Trots att han lagar smarriga soppor och slätmixade soppor till mig, saknar jag mycket mat.
Men glass har jag faktiskt blivit tillsagd att äta av kirurgen, och chokladpudding slinker också ner utan större problem. Så det är ju bra...
Käkkirugi
Så har man genomgått det slutligen. Käkoperation. Flyttning av överkäken. Hakplastik. Jag hoppas att fler personer som har sådana här problem ska våga göra det om de känner att det är värt det.
Det var så otroligt skönt när man hörde om andra som skulle göra det, eller hade gjort det, och när Viramia hörde av sig och man äntligen hade någon att verkligen prata med om alltihopa! Lite tufft att hon hade hittat hit till min blogg genom att söka på nätet (jag finns tydligen med på goolge bland annat)... Hoppas att fler hittar hit om de känner att de behöver...
Good health!
Det var så otroligt skönt när man hörde om andra som skulle göra det, eller hade gjort det, och när Viramia hörde av sig och man äntligen hade någon att verkligen prata med om alltihopa! Lite tufft att hon hade hittat hit till min blogg genom att söka på nätet (jag finns tydligen med på goolge bland annat)... Hoppas att fler hittar hit om de känner att de behöver...
Good health!
Hemma, men trött
I torsdags kom jag hem från sjukhuset.
Jag är fortfarande väldigt svullen och trött, men det blir långsamt, långsamt bättre.
Sambon får ta hand om mig hela tiden. Han säger att det inte gör något, och att jag ber om så lite, men det känns ändå som om jag är på honom hela tiden.
Jag kommer inte att kunna ta tentan den 27e. Jag har inte läst på långa vägar så mycket som jag skulle. Det sket sig någonstans på vägen; ju närmare operationen jag kom, desto mindre kunde jag koncentrera mig på saker. Nu är det sex dagar kvar, och jag har istort sett all litteratur kvar att läsa. Men det löser sig. Jag får ta omtentan i vår, och endel av det jag läser i nästa delkurs är samma områden som jöken, så det måste ju vara lite positivt iallafall.
Det jobbigaste nu är att jag är så trött. Jag kan göra saker, men blir utmattad och lite yr efter ett tag. Och så är jag naturligtvis svullen och kan inte öppna munnen ordentligt. Att äta är en utmaning varenda gång. Nej, nu ska jag gå och värma på linsgrytan som Sambon lagade åt oss igår. Jag måste äta ofta, eftersom jag bara kan äta så lite åt gången.
Godnatt!
Jag är fortfarande väldigt svullen och trött, men det blir långsamt, långsamt bättre.
Sambon får ta hand om mig hela tiden. Han säger att det inte gör något, och att jag ber om så lite, men det känns ändå som om jag är på honom hela tiden.
Jag kommer inte att kunna ta tentan den 27e. Jag har inte läst på långa vägar så mycket som jag skulle. Det sket sig någonstans på vägen; ju närmare operationen jag kom, desto mindre kunde jag koncentrera mig på saker. Nu är det sex dagar kvar, och jag har istort sett all litteratur kvar att läsa. Men det löser sig. Jag får ta omtentan i vår, och endel av det jag läser i nästa delkurs är samma områden som jöken, så det måste ju vara lite positivt iallafall.
Det jobbigaste nu är att jag är så trött. Jag kan göra saker, men blir utmattad och lite yr efter ett tag. Och så är jag naturligtvis svullen och kan inte öppna munnen ordentligt. Att äta är en utmaning varenda gång. Nej, nu ska jag gå och värma på linsgrytan som Sambon lagade åt oss igår. Jag måste äta ofta, eftersom jag bara kan äta så lite åt gången.
Godnatt!
Imorgon gäller det... och inte ens jag kan föreställa mig...
Imorgon är dagen jag har väntat på så länge. jag vet egentligen inte vad jag ska säga om den. Om allt. Jag vill inte prata med alla som frågar, de förstår inte. Hur kan man förstå något som man inte har ens ett uns av möjlighet att föreställa sig?
Jag insåg häromdagen att jag imorgon kommer att sövas, och när jag sedan vaknar, har jag inte längre öppet bett. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer att kännas... Om inte ens jag kan föreställa mig vad det är jag ska gå igenom, hur ska någon som inte har problem alls förstå?
Jag insåg häromdagen att jag imorgon kommer att sövas, och när jag sedan vaknar, har jag inte längre öppet bett. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer att kännas... Om inte ens jag kan föreställa mig vad det är jag ska gå igenom, hur ska någon som inte har problem alls förstå?
Ångest, ångest...
"Ångest, ångest är min arvedel
min strupes sår
mitt hjärtas skri i världen"
Pär Lagerkvist
När jag har ångest, vilket jag har nu inför operationen, så är det som om någon trycker en planka hårt, hårt mot bröstet på mig, och jag känner hjärtat bulta som om det skulle explodera. Det känns som om varje slag pressar ihop lungorna ännu mer; det finns inte plats kvar i bröstkorgen för allt som finns där. Hjärtat vill bara ut och expandera tills känslorna och rädslan får rum nog att låta mig vila... rum nog att låta mig vara normal.
min strupes sår
mitt hjärtas skri i världen"
Pär Lagerkvist
När jag har ångest, vilket jag har nu inför operationen, så är det som om någon trycker en planka hårt, hårt mot bröstet på mig, och jag känner hjärtat bulta som om det skulle explodera. Det känns som om varje slag pressar ihop lungorna ännu mer; det finns inte plats kvar i bröstkorgen för allt som finns där. Hjärtat vill bara ut och expandera tills känslorna och rädslan får rum nog att låta mig vila... rum nog att låta mig vara normal.
Blodprov och lågt blodtryck...
Jag har nu återvänt från sjukhuset. Det var en allmänmedicinsk undersökning som gick ut på att jag fick träffa en läkare och berätta om hela min sjukdomshistoria. Sedan kollade han blodtryck, och lyssnade på hjärta och lungor. Slutligen fick jag träffa narkosläkaren samt ta ytterligare ett blodprov för att de ville se mina blodvärden.
Blodtrycket var "lite lågt" som han uttryckte det. 100/65. Men, sa han sen, sålänge jag inte mår dåligt och svimmar av det, så ska det inte vara några problem.
Blodvärdet var däremot bra. 130.
Jag har nu också fått reda på vad jag har för blodbrupp. A-.
Narkosläkaren var hur trevlig som helst, och prisade min kirurg för att han har gett mig en dryck som kallas PreOp, och som ska drickas före operationen när man egentligen fastar för att få bättre sockervärden o. dyl. utan att det påverkar systemet. Jag måste säga att jag känner mig trygg med både min kirurg och narkosläkaren.
Lite jobbigt är det dock att jag ännu inte har fått reda på vad som egentligen ska göras i operationen. De har ännu inte bestämt om de ska flytta hela underkäken eller bara göra hakplastiken som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Det är ganska jobbigt att inte veta. Fast samtidigt... vill jag egentligen veta? Det kommer att vara så definitivt då... nu kan jag ju leva på hoppet att jag slipper vara sammankopplad i käkarna 7-8 veckor.
Tids nog får jag veta.
Blodtrycket var "lite lågt" som han uttryckte det. 100/65. Men, sa han sen, sålänge jag inte mår dåligt och svimmar av det, så ska det inte vara några problem.
Blodvärdet var däremot bra. 130.
Jag har nu också fått reda på vad jag har för blodbrupp. A-.
Narkosläkaren var hur trevlig som helst, och prisade min kirurg för att han har gett mig en dryck som kallas PreOp, och som ska drickas före operationen när man egentligen fastar för att få bättre sockervärden o. dyl. utan att det påverkar systemet. Jag måste säga att jag känner mig trygg med både min kirurg och narkosläkaren.
Lite jobbigt är det dock att jag ännu inte har fått reda på vad som egentligen ska göras i operationen. De har ännu inte bestämt om de ska flytta hela underkäken eller bara göra hakplastiken som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Det är ganska jobbigt att inte veta. Fast samtidigt... vill jag egentligen veta? Det kommer att vara så definitivt då... nu kan jag ju leva på hoppet att jag slipper vara sammankopplad i käkarna 7-8 veckor.
Tids nog får jag veta.
På den sjunde dagen....
På den sjunde dagen vilade Gud. Jag kommer inte att vila den sjunde dagen efter idag.
Eller det beror på hur man ser det. Jag menar, jag kommer ju att vara sövd. Men vila vill jag nog inte kalla det.
Igår fick jag sk. kirurghakar fastsatta på tandställningen. De ska tydligen användas för att hålla fast käkarna på nåt sätt när jag opereras. Låter bra, men jag fattade inte riktigt hur han menade att de ska hålla fast dem...
Om en och en halv timme ska jag upp på kirurgen och träffa narkosläkaren samt få en allmänmedicinsk undersökning. Det är lite läskigt kanske.
Fast det är klart. Jag överlevde ju det värsta; blopdprovstagning i armvecket.
För de av er som inte känner till det, så är jag rädd för nålar. Och tandläkare. Och operationer. Sammanfattningsvis: jag är skiträdd för det jag kommer att gå igenom om en vecka.
I beräkningen bör man nog ta in att mina fobier faktiskt har blivit bättre sen jag började med det här. Jag är inte längre skiträdd för tandläkare. På något sätt verkar jag ha insett att även om det gör ont, så är det bättre att det gör ont nu direkt, än att dra ut på det och vänta med smärtan. Exempelvis lät jag dem operera bort båda visdomständerna i underkäken på samma gång för att jag inte skulle behöva gå igenom det två gånger. Sen när jag fick lämna blodprov, så var det att lägga sig på britsen, och helt enkelt låta dem göra det. Jag har ju hellre en nål i mig nu och sipper det sen, än sitter och väntar och jagar upp mig över det.
Väldigt ofta är märker de som ska göra sådana saker om man tycker att det är obehagligt. De är oftast väl medvetna om att de flesta INTE tycker om att bli stuckna med saker i armar/munnen. När jag opererade bort visdomständerna var där en jättebra sköterska som verkligen tog hand om mig och förklarade allting väldigt nogrant så att jag inte skulle bli rädd av att överaskas av något.
Den allmänmedicinska undersökningen är jag inte särskilt orolig för. Jag har fått blodtrycket kontrollerat mycket, och mina lungor har alltid varit av intresse för läkare eftersom jag har haft krupp vid ovanligt hög ålder (16 år och uppåt). Mer blodprover borde de väl inte behöva, och även om de gör det, så är det inget farligt.
Jag kommer att meddela er vad de har sagt när jag kommer tillbaka. Håll utkik!
Och till alla er andra där ute som också ska opereras: vi måste hålla ihop och våga lugna varandra! HEJA HEJA! VI KLARAR DET!
Eller det beror på hur man ser det. Jag menar, jag kommer ju att vara sövd. Men vila vill jag nog inte kalla det.
Igår fick jag sk. kirurghakar fastsatta på tandställningen. De ska tydligen användas för att hålla fast käkarna på nåt sätt när jag opereras. Låter bra, men jag fattade inte riktigt hur han menade att de ska hålla fast dem...
Om en och en halv timme ska jag upp på kirurgen och träffa narkosläkaren samt få en allmänmedicinsk undersökning. Det är lite läskigt kanske.
Fast det är klart. Jag överlevde ju det värsta; blopdprovstagning i armvecket.
För de av er som inte känner till det, så är jag rädd för nålar. Och tandläkare. Och operationer. Sammanfattningsvis: jag är skiträdd för det jag kommer att gå igenom om en vecka.
I beräkningen bör man nog ta in att mina fobier faktiskt har blivit bättre sen jag började med det här. Jag är inte längre skiträdd för tandläkare. På något sätt verkar jag ha insett att även om det gör ont, så är det bättre att det gör ont nu direkt, än att dra ut på det och vänta med smärtan. Exempelvis lät jag dem operera bort båda visdomständerna i underkäken på samma gång för att jag inte skulle behöva gå igenom det två gånger. Sen när jag fick lämna blodprov, så var det att lägga sig på britsen, och helt enkelt låta dem göra det. Jag har ju hellre en nål i mig nu och sipper det sen, än sitter och väntar och jagar upp mig över det.
Väldigt ofta är märker de som ska göra sådana saker om man tycker att det är obehagligt. De är oftast väl medvetna om att de flesta INTE tycker om att bli stuckna med saker i armar/munnen. När jag opererade bort visdomständerna var där en jättebra sköterska som verkligen tog hand om mig och förklarade allting väldigt nogrant så att jag inte skulle bli rädd av att överaskas av något.
Den allmänmedicinska undersökningen är jag inte särskilt orolig för. Jag har fått blodtrycket kontrollerat mycket, och mina lungor har alltid varit av intresse för läkare eftersom jag har haft krupp vid ovanligt hög ålder (16 år och uppåt). Mer blodprover borde de väl inte behöva, och även om de gör det, så är det inget farligt.
Jag kommer att meddela er vad de har sagt när jag kommer tillbaka. Håll utkik!
Och till alla er andra där ute som också ska opereras: vi måste hålla ihop och våga lugna varandra! HEJA HEJA! VI KLARAR DET!
wake me up when september ends
Idag är sista dagen i september månad. Imorgon är det den första oktober. Det kommer att vara oktober. Operationen, som har varit någon sorts dimma i bakgrunden av mitt medvetande större delen av mitt liv, har plötsligt tagit ett stort steg frammåt, och materialiserats bakom min rygg. Nu knackar den mig på axeln och hostar lite lätt. "herm herm... du... det är dags för mig nu..."
När jag var liten trodde jag aldrig att jag faktiskt skulle göra det här. De började prata om det redan när jag var 8-9 år gammal, och förklarade att de med en löstagbar tandställning unde göra lite åt att mina framtänder stod ut ganska mycket, men det sneda bettet skulle behöva opereras. Min tandläkare sa att hennes dotter hade ett likadant bettfel, men var alldeles nöjd med det som det var och hade valt att inte göra något åt det. Jag tänkte att "aldrig i livet att de ska få såga i mig!" och instämde att jag var nöjd med mina tänder.
Trots att jag hade bestämt mig behöll de mig på listan över atienter med tandregleringsbehov, år ut och år in. Dels för att jag bara var ett barn och inte visste vad jag skulle tycka tio år senare, och dels för att observera så att bettet inte gav mig några problem eller förvärrades på något sätt. Plötsligt, när jag var där första gången efter att jag hade fyllt arton, sa tandregleringsspecialisten att "om du vill så kan vi ta avtryck och bilder och sicka dem till kirurgen. De kan utreda vad som i så fall skulle behövas göra, och sen kan du ta ställning till om du vill eller inte". Det var som om någon helt enkelt hade gått in och programmerat om mig. Jag tackade ja, och när jag senare träffade kirurgen så tackade jag ja även till den omfattande tandreglerings- och operationsplanen han lade fram. De väntade tills jag hade tagit studenten några månader senare och satte sedan igång.
I somras var det ett år sedan jag fick de första metallbitarna insatta i munnen, och nu när september slutar är det som om jag vaknar upp ur en dröm. Det jag möter är en verklighet där jag ska läggas in på sjukhus för att de ska tabort ben ovanför överkäkarna och eventuellt utföra hakplastik på min hakspets.
summer has come and past
the innocent can never last
wake me up
when september ends
När jag var liten trodde jag aldrig att jag faktiskt skulle göra det här. De började prata om det redan när jag var 8-9 år gammal, och förklarade att de med en löstagbar tandställning unde göra lite åt att mina framtänder stod ut ganska mycket, men det sneda bettet skulle behöva opereras. Min tandläkare sa att hennes dotter hade ett likadant bettfel, men var alldeles nöjd med det som det var och hade valt att inte göra något åt det. Jag tänkte att "aldrig i livet att de ska få såga i mig!" och instämde att jag var nöjd med mina tänder.
Trots att jag hade bestämt mig behöll de mig på listan över atienter med tandregleringsbehov, år ut och år in. Dels för att jag bara var ett barn och inte visste vad jag skulle tycka tio år senare, och dels för att observera så att bettet inte gav mig några problem eller förvärrades på något sätt. Plötsligt, när jag var där första gången efter att jag hade fyllt arton, sa tandregleringsspecialisten att "om du vill så kan vi ta avtryck och bilder och sicka dem till kirurgen. De kan utreda vad som i så fall skulle behövas göra, och sen kan du ta ställning till om du vill eller inte". Det var som om någon helt enkelt hade gått in och programmerat om mig. Jag tackade ja, och när jag senare träffade kirurgen så tackade jag ja även till den omfattande tandreglerings- och operationsplanen han lade fram. De väntade tills jag hade tagit studenten några månader senare och satte sedan igång.
I somras var det ett år sedan jag fick de första metallbitarna insatta i munnen, och nu när september slutar är det som om jag vaknar upp ur en dröm. Det jag möter är en verklighet där jag ska läggas in på sjukhus för att de ska tabort ben ovanför överkäkarna och eventuellt utföra hakplastik på min hakspets.
summer has come and past
the innocent can never last
wake me up
when september ends
Hakplastik
Idag var jag hos kirurgen för första gången på över ett år. Han titade på mina tänder, mina röntgenbilder och en massa annat. Tyvärr hade inte min tandreglerare gjort nya gipsmodeller, så han kunde inte avgöra precis hur ingreppet bäst ska göras.
Han har en ny teori. Kanske behöver han inte flytta underkäken alls, utan nöjer sig med att göra en hakplastik för att få ansiktet rakt på det sättet istället. Det skulle innebära mycket mindre risk för komplikationer och det hela skulle innebära att jag blir helt läkt tidigare också... Men inget är säkert förrän kirurgen får se gipsmodellerna.
Han har en ny teori. Kanske behöver han inte flytta underkäken alls, utan nöjer sig med att göra en hakplastik för att få ansiktet rakt på det sättet istället. Det skulle innebära mycket mindre risk för komplikationer och det hela skulle innebära att jag blir helt läkt tidigare också... Men inget är säkert förrän kirurgen får se gipsmodellerna.
en månad kvar...
Idag är det en månad kvar tills de ska operera mig. De ska såga sönder mina käkar allihop! Usch, det börjar bli dags att försöka inse vad det kommer att innebära. Och då menar jag inte att de kommer att ta blodprov (jag är inte direkt förtjust i nålar) utan att de ska söva ner mig och skära i min mun!
Av kusinen och hennes förlädrar fick jag en soppkokbok, det uppskattades verkligen! Nu har jag något att se fram emot efter operationen; att prova en massa olika sopprecept!
Av kusinen och hennes förlädrar fick jag en soppkokbok, det uppskattades verkligen! Nu har jag något att se fram emot efter operationen; att prova en massa olika sopprecept!