jävla bakåtsträvare!
I dagens sydsvenskan hittade jag en artikel som handlade om att Svenskarna är det folk i unionen som är näst minst intresserade av att kunna ett annat språk än engelska utöver modersmålet. Resten av unionen (bortsett från Ungern) tyckte att flerspråkighet var bra, och många skulle gärna prata minst tre språk.
Det här är så typiskt bakåtsträvande svenskar. Så... så anti-unionen! Vad hände med solidariteten som vi tvingas in i redan i skolan? Ska den bara röra folkhemmet, och inget utanför landets gränser? Hur kan du nå din fulla potential om du inte kan kommnicera med dina grannar? I skolan ska alla vara lika mycket värda, men att inte vilja lära sig något annat språk tyder på att man ska veta sin plats i svenssonlivet i lagomlandet. Åk inte utomlands för guds skull, och om du måste göra det, så räcker det med din (förhoppningsvis usla) skolengelska, det är inte ditt problem om de andra har lärt sig andra språk! Hmm... eller är det kanske i skolan som fröna till den här anti-internationalismen sås? Engelska först i trean (är det väl idag) och då ska det inte vara särskilt kompicerat (tänk om det visar sig att någon är bättre än någon annan, herregud!). B-språk först i 6:an, men då har man trots allt insett att kanske inte alla klarar fler språk, så då har man uppfunnit Svenska/engelska som det hette på min tid. Helt enkelt stödundervisning i svenska och engelska. Brilliant! Men... om man nu kan ha det på den här nivån... skulle man itne kunna ha det tidigare? Och faktiskt/ eventuellt/ mot alla odds utbilda folket?
Luxemburg har den bäst språkligt utbildade befolkningen: 92 procent av "infödingarna" talar två språk utöver luxemburgiskan; franska och tyska börjar man att läsa i skolan väldigt tidigt. Om jag inte minns helt fel så var det vid typ, 6 och 8 års ålder... (OBS! Jag är inte helt säker på det här, återkommer...). Engelska börjar man dock läsa mycket senare, men vid det laget borde barnen ha viss känsla för språkinlärning, så det torde inte vara det största av problem.
Jag vill också prata tre språk flytande! Nu är det bara en hyfsad engelska och hjälplig franska (och vid akut behov möjlighet att göra mig förstådd på italienska och spanska) som jag pratar utöver svenskan.
Nåja, vi var i alla fall inte sämst på språk. Det var Irland/Storbritannien och Frankrike. I vilket fall som helst kommer jag att sätta mina barn i luxemburgisk skola så att de får en vettig utbildning.
Det här är så typiskt bakåtsträvande svenskar. Så... så anti-unionen! Vad hände med solidariteten som vi tvingas in i redan i skolan? Ska den bara röra folkhemmet, och inget utanför landets gränser? Hur kan du nå din fulla potential om du inte kan kommnicera med dina grannar? I skolan ska alla vara lika mycket värda, men att inte vilja lära sig något annat språk tyder på att man ska veta sin plats i svenssonlivet i lagomlandet. Åk inte utomlands för guds skull, och om du måste göra det, så räcker det med din (förhoppningsvis usla) skolengelska, det är inte ditt problem om de andra har lärt sig andra språk! Hmm... eller är det kanske i skolan som fröna till den här anti-internationalismen sås? Engelska först i trean (är det väl idag) och då ska det inte vara särskilt kompicerat (tänk om det visar sig att någon är bättre än någon annan, herregud!). B-språk först i 6:an, men då har man trots allt insett att kanske inte alla klarar fler språk, så då har man uppfunnit Svenska/engelska som det hette på min tid. Helt enkelt stödundervisning i svenska och engelska. Brilliant! Men... om man nu kan ha det på den här nivån... skulle man itne kunna ha det tidigare? Och faktiskt/ eventuellt/ mot alla odds utbilda folket?
Luxemburg har den bäst språkligt utbildade befolkningen: 92 procent av "infödingarna" talar två språk utöver luxemburgiskan; franska och tyska börjar man att läsa i skolan väldigt tidigt. Om jag inte minns helt fel så var det vid typ, 6 och 8 års ålder... (OBS! Jag är inte helt säker på det här, återkommer...). Engelska börjar man dock läsa mycket senare, men vid det laget borde barnen ha viss känsla för språkinlärning, så det torde inte vara det största av problem.
Jag vill också prata tre språk flytande! Nu är det bara en hyfsad engelska och hjälplig franska (och vid akut behov möjlighet att göra mig förstådd på italienska och spanska) som jag pratar utöver svenskan.
Nåja, vi var i alla fall inte sämst på språk. Det var Irland/Storbritannien och Frankrike. I vilket fall som helst kommer jag att sätta mina barn i luxemburgisk skola så att de får en vettig utbildning.
Kommentarer:
Postat av: malo
Håller med fullständigt. Hur jävla lata får vi bli? Den som i Sydamerika inte kunde eller ville lära sig spanska var direkt begränsad i sitt umgänge och resande. Hur kul verkar det att bara tala med andra resande och hålla sig inom de rika("säkra") områdena? Mina, om än på den tiden begränsade, kunskaper i spanska räddade mig och mitt sällskap många gånger. Lämnad ensam i farligt område vid midnatt? Tvingad till att lifta in till närmaste samhälle ute i djungeln? Ibland är det bara növändigt att kunna göra sig förstådd, hur jobbigt det än må vara att säga nej till något roligt för att man måste plugga verbformer.
Trackback